Hälsningar från skogen

18 september, 2009

 Skog2                                             Utifrån titeln till detta inlägg skulle man naturligtvis kunna tro att den svenska dokumentären med samma namn här kommer att avhandlas. Tyvärr har jag ännu inte hunnit med att se den, utan tänkte istället skriva om Man tänker sitt, som också tar avstamp i halländska villaområden och sedan rör sig in i den mörka svenska skogen. Min kompis Heidi som sprang runt med pressackreditering på årets filmfestival i Berlin utsåg Man tänker sitt till höjdpunkten av de trots allt rätt många filmer hon såg på Berlinalen. Jag missade filmen då, men den uppmärksamhet som filmen fick skapade naturligtvis vissa förväntningar. Tyvärr måste jag hålla med Gunnar Bolin på Kulturnytt – det krävs sin Tarkovskij för att göra filmpoesi, där man nästan bara låter filmens bilder tala. Visst finns det några guldkorn i filmen och ambitionen borde vara hedransvärd. Men överlag känns Man tänker sitt som en väldigt ytlig – eller för att återvända till Bolin – grumlig civilisationskritik. 

Skogen utgör en viktig del av Man tänker sitt, inte minst genom användandet av citat från Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. För ett antal år sedan hittade jag den i mina föräldrars bokhylla och läste, om en sporadiskt – speciellt eftersom jag vid denna tidpunkt plöjde Paul Auster, som ofta återkommer till Thoreau. Eftersom jag för tillfället är hemma just hos mina föräldrar letar jag fram den igen. När jag finner den upptäcker jag att den verkar ha fått tillbringa några år i en banankartong i en källare eller i något annat fuktigt utrymme. Alldeles uppsvullen är den. Stackars Walden.

I en av kartongerna hittar jag även Kerstin Ekmans några år gamla Herrarna i skogen och börjar läsa i dess inledning:

 ”Jag har strövat i Litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste. Och inte bara fälthandböcker i botanik. Jag har i ena änden av en skogstjärn i Jämtland legat i stark nordlig blåst som tog bort både mygg, svidare och knott och läst mig rusig av Nietzsches Så talade Zarathustra. Hur Tokig får man bli?”

Ikväll står det svampplockning på schemat här utanför Örebro och jag ska dessutom försöka hinna med ett besök i mina föräldrars lilla stuga i Kilsbergen. Undrar om vi möter någon i skogen? Tveksamt om vi frågar Ekman:

”Möten i dessa skogar var sällsynta. Från mitten av 1970-talet började jag hålla reda på dem. På trettio har jag sex gånger mött folk i skogen. Sverige består till stor del av skog. Kanske kan det förklara mötenas sällsynthet. Det sägs ju att vi svenskar har ett särskilt förhållande till skogen. Gömmer vi oss i den? Eller är det inte alls sant att vi skulle ha den så nära hjärtat?”

Illustration: Maja Loiske

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: