Mannen med filmkameran

25 oktober, 2009

manwithamoviecamera01

Efter att förra veckan ha erkänt att jag inte ser särskilt mycket film numera, så har det sedan dess blivit just mycket film på Färgläran och idag var det på Cinemateket dags för en riktig klassiker som jag tidigare missat att beta av. Dziga Vertovs Mannen med film filmkameran från 1929, närmare bestämt, tillhörande en genre som jag hyser viss entusiasm för, nämligen Storstadssymfonin. Och jag är mållös. Filmen överträffar till och med den andra klassikern i genren, Berlin – Die Symfoni der Grosstadt. Men Vertovs film är inte bara en meditation över storstaden och den framväxande moderniteten utan minst lika mycket över filmmediet och dess möjligheter. Visst får vi vår dos av tåg, och spårvagnar, av telefonväxlar och fabriker, men det är hur Vernov synliggör själva filmmediet som är filmens stora behållning. För det första inledes filmen med en biosalong där en visning av just Mannen med filmkameran precis skall ta sin början. Filmen stannas upp och bryts ner i enskilda filmrutor som sedan blir film igen. Den visar filmremsor  och det klipprum där dessa sätts ihop för att snart rulla som film framför våra ögon. Den filmar filmkameror i vars lins vi kan se den egna kameran. Den leker med dubbelexponeringar, avancerade montage, kameravinklar, bildkompositioner och animationer. Och hela tiden denne mannen med filmkamera som är ute och spelar in denna film. Puh, för filmteoretikern finns här mycket att hämta. Trots att den alltså gjordes 1929 är mycket imponerande, inte minst när ett hastigt korsklippande mellan olika moderna transportmedel, plötlsigt bryts av med en sekvens av ett antal stillbilder. Extra plus för Stefan Wingefors lyhörda ackompanjemang på piano. Visningsförhållandena blir  inte mer postdigitala  (eller predigitala om man så vill) än så här: livepiano, ett fast klockslag och en enda visning.

Annonser

Ungdomen & Upplysningen

21 oktober, 2009

Roligast idag på Gläntas & ABF:s filosoforum, där Camilla Flodin utifrån Adorno pratade om Konsten och den Hota(n)de naturen, var den äldre damen som efteråt frågade: ”Vad är det jag har missat? Vad tycker egentligen ungdomen om Upplysningen nuförtiden?” I övrigt ett intressant föredrag, men ja, vad fan har egentligen dagens ungdom för förhållande till Upplysningen?

apan

Inför Jesper Ganslandts nya film Apan, som jag idag bevittnad på cinemateket, ryktades det om att Olle Sari i huvudrollen inte fick reda på mer av manuset än just den scenen som han precis höll på att spela in. Om det hade med detta att göra låter jag vara osagt, men som åskådare svävar man ofta i orolig ovisshet och resultatet är konsekvent genomfört och riktigt bra. En mörk obehagskänsla ligger genom hela filmen, mycket tack vare kombinationen av den närgångna kameran, som länge vägrar lämna Sari ur bild, och ett fantastiskt ljudarbete. Ofta ljud av oklar karaktär från källor utanför bilden och inte mycket utav pålagda popsånger, men när Sari så spelar Amy Diamond på bilens stereo blir reslutatet extra obehagligt.  Och slutsatsen blir, som ni förstår;  tummen upp för Apan!

Obs. Apan på bilden har inget med textens innehåll att göra.

Pingis på Ramberget

17 oktober, 2009

DSC00618

I Berlin finns det som bekant ett utomhuspingisbord i snart sagt varje antydan till park. Efter och före våra föreläsningar på Humboldt var vi några stycken som så gott som alltid nyttjade det pingisbord som finns på universitets gård. Därför blir jag förstås glad när jag idag upptäckte att det finns ett pingisbord på skolgården precis nedanför min nya lägenhet här i Göteborg.  När jag  nyligen huserade på Birgittagatan upptäckte jag också ett pingisbord i närheten. Trodde inte det fanns pingisbord utomhus i Sverige. Dock har jag knappast sett någon köbildning vid dem, till skillnad från Berlin, där det närmast var svårt att vid bra väder få plats vid något av borden i de bättre parkerna. Någon som vet något om varför pingis verkar vara en sådan grej i Berlin (och kanske även i övriga Tyskland)?

Går på bio

13 oktober, 2009

kino-2

Ikväll planerar jag att gå på cinemateket, för första gången på säkert en månad. ”Det krävs nästan en biograf för att jag ska se en film, trots att jag en gång i tiden såg flera filmer om dagen”, skriver Barnvagnen och jag kan inte annat än hålla med. För att betrakta mig (eller betraktas av andra) som hyfsat filmintresserad, ha pluggat filmvetenskap och ibland skriva om film ser jag nu förtiden ändå väldigt lite film. När jag i augusti kom tillbaka till Göteborg köpte jag förstås ett blått kort på Cinemateket och tänkte ”nu jäklar ska det springas på film”, men än så länge har det bara blivit två filmer. Det fanns ju perioder när jag hade stämpelkort hos den lokala filmuthyraren och Guldkort hos SF – eller för den delen sprang på Cinemateket så fort tillfälle bjöds.

Däremot har jag aldrig sett speciellt mycket film på datorn eller varit någon stor filmnedladdare, haft en hårddisk med hundratals filmer som ständigt genererar ett Spotify-liknande dilemma: hela världen finns inom räckhåll, men du kommer inte på någonting du vill lyssna eller titta. Prisnivån och utbudet av trevliga biografer och filmer gjorde förstås att jag sprang en del på bio i Berlin. Men annars har min filmkonsumtion sjunkit kraftigt på senare år. Skulle gärna spinna vidare på ämnet om hur film konsumeras när utbudet tycks obegränsat och utan att romantisera skriva mer om att gå på bio (och kanske också gå mer bio). Har dock en text som jag måste bli klar med innan det bär iväg mot Capitol ikväll så istället rekommenderar jag Barnvagnens två texter på  temat (här & här) och Trond Lundemos samtal med Lina Selander i senaste FLM. Barnvagnen skriver bland annat att biografrummet så att säga tvingar dig att titta klart på en film och citerar just Trond Lundemo:

”Det behövs ett rum som har en annan temporalitet än vad vårt vardagsliv har. Biografen är på något sätt en tankebox, en plats dit man går och koncentrerar sig på någonting och går in i en annan tidszon.”

Och slutsatsen blir sedan i dialog med Rasmus Fleischers nyligen utkomna Det postdigitala manifestet att det postdigitala på många sätt påminner om det predigitala:

”Men där det predigitala biobesökandet handlade om att äntligen få tillgång till något, handlar det post-digitala biobesökandet om att äntligen slippa få tillgång till ’allt’.”

Vad bjuds det då på på Cinemateket ikväll? Jo, Polanskis Chinatown (som jag erkänner att jag inte har sett tidigare, apropå en diskussion på FLM om filmer vi ljuger om att vi har sett.)

Dubai och finanskrisen

12 oktober, 2009

Bild 113

För snart två år sedan var jag i Dubai, med syfte att skriva något om  baksidorna av stadens hysteriska utveckling och uppmärksamhetstörstande projekt. Besöket resulterade bland annat i en artikel i Ord&bild och var en utgångspunkt för min magisteruppsats i Kulturstudier. Dessutom har jag hållit två föreläsningar på en kurs i Kulturturism på Handels här i Göteborg om Dubai. Både artikeln och min uppsats färdigställdes samtidigt som finanskrisen började spridas över världen och den självklara frågan blev förstås hur mycket som egentligen var en bubbla, hur finanskrisen påverkar Dubai. Först inte alls om man fick tro ett antal notiser i svenska tidningar, där det till exempel hette ”Finanskris? – inte i Dubai” och rapporterades om ännu en invigning av ett hotell med  inhyrda världskändisar.

Något senare hette det ”Skuldtyngt Dubai har festat klart” och nu nyligen rapporterades det att den konstgjorda övärlden ”The World” är på väg att ätas upp av havet. Det verkar alltså inte ha blivit så mycket av den supreme-world class-luxurious-top notch-lifestyle-you name it-bebyggelse på dessa 300 öar som det ryktades att än den ena än den andra världskändisen hade köpt. Under mitt besök åkte jag tillsammans med några engelska journalister och ett TV-team från Dubai båt runt den första palmformade ön och ut till ön ”Storbritannien” i ”The World”. Själva öarna var färdigställda, sandhögar som stigit upp ur havet, men ännu hade ingenting börjat byggas på dem.

Ingen verkar heller vilja använda den Skytrain som under mitt besök ännu höll på att byggas och frågan är vad som kommer hända med alla andra projekt  som var under uppbyggnad eller fortfarande mest var marknadsföringsprodukter, så till exempel ”Falcon City of Wonders”, med kopior av världens alla tänkbara antika och moderna monument. Studenterna på Handels har blivit ganska upprörda när jag visar följande reklamfilm för projektet. Men frågan är förstås framför allt vad som händer med den enorma importerade arbetskraften, byggarbetarna och hemhjälpen och restaurangpersonalen som främst kommer från länder som Indien, Nepal och Filipinerna. Som vanligt får man förmoda att de som redan befinner sig allra längs ner får ta den hårdaste smällen när en spekulativ och hysterisk ekonomi går över styr.

Foto: Undertecknad, Dubai januari 2008, med världens högsta byggnad under uppbyggnad i bakgrunden

Proust

Måndagkväll i början av oktober med bil på väg mot Göteborg. Omväxlande höstsol och kraftiga skurar. Vi stannar för pyttipanna på vägkrogen Brändåsen utanför Hallsberg. Ensamma lastbilschaufförer sittter utspridda i lokalen med några stolars mellanrum. Tänker något om Edward Hopper, fast i nyrenoverad make-overdesignad 00-talsmiljö. Men snart fylls lokalen på, någon barnfamilj, en pensionärsgrupp, en ensam ung tjej i trendig rutig skjorta i dova färger. I ett hörn vid disken, bredvid Jack Vegasautomaterna, så ett av de på senare tid omdebatterade vägkrogsbiblioteken. Här kan lastbilschaufförer låna en ljudbok eller två, något att lyssna på under långa resor. Denna institution vill dock den borgerliga kulturpropositionen lägga ner, vilket Åsa Lindeborg på Aftonbladet uppmärksammade under sin debatt med Göran Hägglund på bokmässan. Förra veckan utmanade hon dessutom kulturcheferna på de andra dagstidningarna att adoptera varsitt vägkrogsbibliotek som de skulle kunna skicka alla sina inkommande recensionsexemplar av ljudböcker till.

Jag ställer bort min bricka och går fram till tre hyllplan med ljudböcker. Reflexmässigt förväntar jag mig väl mest Lisa Marklund och Stieg Larsson, och visst finns de där. Men även P O Enquist, Åsne Seierstad, Selma Lagerlöf, flera askar med Strindberg samt – hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Spännande att möjligheten ändå finns, tänker jag. Det torde fylla hyfsat många ensamma timmars fraktgodskörning. För den som månne känner en viss skepsis till ljuböcker och vill läsa en initierad text i ämnet rekommenderas Jerry Määttäs i Ord&bilds temanummer om Röster från i våras. Läs den här.

BubbelNär jag fortfarande bodde i Berlin brukade jag besöka Ebba Witt-Brattströms föreläsningsserie på Humboldts Nordeuropa Institut, dit hon bjöd in forskare och föreläsare från Sverige och de andra nordiska länderna. I slutet av maj höll den vid Åbo Akademi baserade Claes Zilliacus en föreläsning om Henry Parland och dennes prosapoem. Henry Parland var ju det unga litterära geniet och en av de viktigaste finlandssvenska modernisterna, som trots sin brokiga bakgrund valde att skriva på svenska, något som ibland beskrivs som Parland fjärde språk efter tyska, ryska och finska. Efter ett liv som ung dandy i Helsingfors dog han 1930, blott 22 år gammal, i Kaunas i Litauen. Med referenser till bland annat Benjamin och Rilke pekade Zilliacus på  hur det i Parlands texter finns en fascination för den frambrytande modernitetens och dess nya tekniker och konsumtionsvaror, varor som Parland i sina korta prosastycken så att säga försöker ”besjäla”. I den korta texten Mineralvatten jämför han olika typer av denna dryck:

 

Sodavattnet fjäskar alltid en smula. Det har fått vänta alldeles för länge under patentkorken och har därför bråttom när det sluppit löst. Man kan dricka sodavattnet när som helst, dricker man mycket, tror folk att man är dagen efter.

Pommacen däremot tillhör:   

..de nyrikas kategori. Det ligger någonting av gulaschbaron* över dess en smula ansträngda skummande och den bjärta, pompösa etiketten. Till sin natur är och förblir pommacen bondfångare. Man dricker den helst när ingenting annat står att få eller vid danstillställningar ute på landet. Intressant är pommacens förhållande till alkoholen. Medan sodavattnet bara trivs med ädlare varor, whisky eller konjak, håller sig pommacen helts till rena spriten. Den sväller upp och dess pussiga gulaschfysionomi får ett tillfredställt, mätt uttryck. Samtidigt blir drycken ljum, men utan spritsmak. Häller man i mera, uppför sig pommacen illa, den dör och är då fullkomligt onjutbar.

Citronsodan slutligen:

…representerar den enkla mannen bland mineralvatten. Men den vet sin plats och försöker inte vara högtravande som pommacen. Till sitt temperament är den trögare än sodavattnet, och det ligger någonting av klumpighet och osäkerhet i bubblorna, där de trängs uppför glasets väggar. De fnissar och skuffar till varandra och vet inte riktigt vart de skall ta vägen. Liksom pommacen håller sig citronsodan helst till sprit, men den har också försökt sig på bättre saker. Man dricker den blott om man vill påpeka att man är obildad.

 

Andra poem handlar till exempel om Autobussen eller bensin och naturligtvis blev jag sugen på att läsa Parlands enda, ofullbordade roman Sönder, som gavs ut efter hans död. När jag så tillsammans med den andra halvan av den lilla bokcirkel som jag är med i fann nyutgåvan av Sönder i den finlandssvenska montern på bokmässan slog vi till på var sitt exemplar och bestämde att det skulle bli cirkelns första läsning under hösten.

 

* Nyrik livsmedelsjobbare

Utdrag ur Mineralvatten från Henry Parland: Säginteannat. Samlad posa 2. Red. Oscar Parland (Helsingfors: Söderström o Co. 1971).

Illustration: Maja Loiske

En viktig debatt som verkligen tog fart under bokmässan handlar förstås om regeringens förslag till ändrade kriterier för stöd till kulturtidskrifter, bara de som primärt ägnar sig åt de enskilda konstarterna skall komma i fråga för kulturtidskriftsstöd, är det tänkt. Förslaget är förstås både otidsenligt, korkat och provinsiellt. Att kulturbegreppet förändrats och inte längre bara omfattar de fina konstarterna verkar ha gått regeringen förbi. Så även att mycket humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan flera decennier rör sig mellan dessa båda fält och binder samman analyser av olika kulturella uttryck (i vidare bemärkelse) med dess samhälleliga och ekonomiska resonansbotten. Eller att dagens kultursidor faktiskt skriver både om vad som händer i Mellanöstern och vad som spelas på Dramaten. Hur ska man kunna debattera Muhammed-karikatyrer utan en bredare samhällelig analys?  Och precis som Martin Engberg konstaterar på Ord&bild skär förslaget rakt genom en viktig litterär genre, den skönlitterära essän. Om förslaget går igen kommer det med största sannolikhet göra det ekonomiskt omöjligt att driva en tidskrift som Ord&bild.

 

Precis som Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är det förstås ett ställningstagande för den lagom trevliga kulturen som bäst används hälsofrämjande inom sjukvården eller för att i städer runt om i landet locka turister och vända utflyttning till inflyttning. En kultur som helst av allt inte bör ifrågasätta några rådande strukturer. Ett tydligt tecken på en allt mer utbredd anti-intellektualism kallade Roy Andersson Hägglunds utspel under ett seminarium på bokmässan om nyutgåvan av boken Vår tids rädsla för allvar. Istället hyllade Andersson kulturtidskrifterna för att vara en av de få kvarvarande platserna där det går att tala just allvar.

 

Läs debattinlägget från bland andra Ord&Bild och Fronesis samt kulturcheferna på de stora dagstidningarna, hos till exempel DN. eller Aftonbladet.  

Skriv sedan på kulturtidskriftsupproret här!