Min lilla August Strindberg

28 februari, 2010

Cinemateket har förstås kommit lite i skymundan under den senaste tidens idoga festivalande, men igår kunde jag naturligtvis inte låta bli att se del 1 och 2 av första säsongen av Lars von Triers Riket, som beskrivs så här fantastisk i cinematekets program:

”Gråtande andeflickor, avhuggna huvuden och voodoo i hejdlöst humoristisk spökhistoria från Rigshospitalet i Köpenhamn, där bisarrt ordenssällskap huserar i källaren och arrogant svensk neurokirurg med tvivelaktig kompetens tillber Barsebäck från hustaket.”

Kommentarer överflödiga. Del 3 och 4 lördag om två veckor.

Annonser

Avstånd

26 februari, 2010

Nya numret av Ord&bild har tema Avstånd och i dess kritikblock har jag med en recension av Kjell Westös roman Gå inte ensam ut i natten. Tidigare har jag imponerats av Helsingforsskildraren Westö,  framför allt av Där vi en gång gått, som utspelar sig  under 10-, 20- 0ch 30-talets turbulenta period i den finska historien. Tyvärr är jag inte lika lyrisk till den senaste boken, som är sista delen av fyra i en serie fristående tegelstenstjocka böcker om Finland och Helsingfors under 1900-talet, som inleddes med Drakarna över Helsingfors och Vådan av att vara Skrake. Men om du bara ska läsa en del i serien blir tipset alltså den tredje boken i serien  Där vi en gång gått.

Nu finns även mitt sammanfattande reportage från filmfestivalen i Berlin på nätet och i tryckt form i morgondagens upplaga av Fria Tidningen.

Back on the Westcoast

23 februari, 2010

Igår lämnade jag ett vårigt Berlin och är nu tillbaka i ett snöfyllt Göteborg. På både Roy och Hagabion går nu vinnarne av Guldbjörnen på förra årets filmfestival i Berlin, den tyska filmen  Alle anderen. Något motsägeslefullt har den svenska titeln blivit Du&jag. Jag missade den på festivalen förra året, men såg den senare på våren i Berlin, på Kino International på Karl Marx Allee (bilden) närmare bestämt. Blev dock inte allt för imponerad, men det kan ha att göra med att jag hade viss svårighet att hänga med i tyskan i detta dialogdrivna relationsdrama. Kanske borde jag se om den nu?

Har nu publicerat tre recensioner från Berlin, om Banksys film Exit Through the gift shop, om taiwanesiska Au revoir Taipei, som jag även skrivit om här på Färgläran, och om Amphetamine, som utseplar sig i Hong Kong. Håller även på och filar på en längre text om Banksys film.

Kinomaniacs

21 februari, 2010

Idag säger Färgläran grattis till Babak Najafi som vann pris för bästa debutfilm på festivalen. Vi gratulerar även Ruben Östlund som i veckan vann pris för bästa kortfilm. Det gick alltså ändå ganska bra för svenskarna i Berlin. Vann guldbjörnen gjorde däremot den turkiska filmen Bal som jag tyvärr missade att se, men förmodligen får jag en ny chans.

Lördagen spenderades för egen del till stor del i västra Berlin. Riktigt tysk mat till lunch tillsammans med Emil med familj som är i Berlin över helgen. Sedan åkte jag till den lilla kvartersbiografen Eva Lichtspiele i Wilmersdorf, där två festivalfilmer visades igår, som en del av festivalens tema att varje kväll visa film på en ny mindre biograf i någon av Berlins stadsdelar. Jag pratde med äldre film- kvartersbiografsentusiaster och följde sedan den lilla uppståndelse som uppstod när en av skådespelarna till den första av de två filmerna – Fassbinders Die Ehe der Maria Braun – anlände till biografen. Eftersom filmen var utsåld och inga platser var vigda åt ackrediterade blev det ingen film för min del. Istället middag med Meira nära Savignyplatz. På vägen dit åkte jag en liten bit på tunnelbanans linje U7, vars stationers design tillhör favoriterna i Berlin, med sina ofta oväntade färgkombinationer.

Idag sista dagen på festivalen och några sista filmer skall jag nog hinna med. Imorgon Göteborg. Bio i veckan någon?

Shahada – Der Film

20 februari, 2010

Ikväll delas de stora priserna ut på Berlinalen. En av de filmer i huvudtävlingen som gjort störst intryck på mig är den tyska filmen Shahada om några muslimska ungdomar i Berlin, inspelad på många platser och i områden i Berlin som är lätta att känna igen. Även om kastat porslin mot Berlinvåningars väggar kanske används lite väl mycket som dramatisk effekt,  ger filmen bra perspektiv på livet i Berlin och är framför allt befriande fri från de klichéer om till exempel den stränge fadern, som brukar dyka upp när invandrargrupper skildras på film. Filmen, som är Burhan Qurbanis debut, har dock fått ganska ljum kritik av t ex Der Tagesspiegels panel som betygsätter alla filmer i tävlingskategorin, så det är frågan om den har någon chans att vinna.

Kauf dich Glücklich

19 februari, 2010

Jag tog en paus från filmtittandet och gick på vandring här i Prenzlauer Berg där jag hyr ett rum under festivalen. Området runt Kastanienalle är väl den gatan som främst fått symbolisera gentrifieringen av Prenzlauer Berg och Berlin. Allra värst är kanske projktet Marthashof – snacka om generiskt livsstilsboende bakom höga murar från Los Angeles till Dubai till Berlin. Samtidigt är Kastanienalle gatan där många första gångsbesökare i Berlin hamnar och inte sällan på våffelcaféet Kauf dich Glücklich, på tvärgatan Orderberger Strasse. Till och med Momus skrev om Kauf dich Glücklich på sin hemsida 2004.

Måste vinna med två

16 februari, 2010

Ännu är det långt till våren i Berlin och några pingismatcher utomhus är det inte tal om. Hoppas att vi i alla fall hinner med ett litet besök på Dr. Pong eller någon annan bar med pingisbord innan hemfärd.

Au revoir Taipei

15 februari, 2010

Första helgen i Berlin och jag kunde naturligtvis inte låta bli att avverka fetsvialens storfilmer, där både Polanskis The Ghoswriter och Scorseses Shutter Island till stor del utspelar sig på små isloerade och väderbitna öar. Tyvärr når ingen av dem några högre höjder. Visst är det lite spännande ibland, men The Ghostwriters politiska kritik blir ganska ytlig och Shutter Island lider bland annat av allt för många (och långa) flashbacks och hallucinationer. Med Greenberg gör Noah Baumbach en på många sätt typisk amerikansk indiefilm, om unge krisande mannen (eller snarare den inte längre särskilt unge krisande mannen), som vänder hem till ungdomsstaden. All likhet finns till exempel med Zach Braffs Garden state, även om resan i Greenberg går från New York tillbaka till Los Angeles istället för tvärtom. Trots dessa varningsflagg tyckte jag ändå länge under filmen att det var både ganska roligt och fint, men undrar efteråt om det inte trots allt blev just allt för indieklyschigt, måhända lite smartare.

Som vanligt hittar man istället det mest intressanta och morgondagens stjärnor utanför huvudsektionen. Arvin Chen vann i Berlin för bästa kortfilm 2007 och gör med Au Revoir Taipei långfilmsdebut. En ung kille vinkar av sin flickvän som åker till Paris och spenderar sedan dagarna i en bokhandel, tjuvläsande franska läroböcker, pratandes med en ung expedit. Visst finns ytligt sett likhet med Tsai Ming-Liangs What time is it there?, eller Vad är klockan i Paris? som den svenska titeln lyder, där det också handlar om en ung kille i Taipei som drömmer om en tjej som precis tagit flyget till Paris. Och precis som hos Tsai Ming-Liang märks släktskapet med franska nya vågen. Den unge killen dras in i en halvskum mäklares affärer och tillsammans med den unga expediten från bokhandeln som han stöter ihop med på en nattmarknad jagas han av ett gäng klantiga tjuvar och poliser genom Taipei. Ett springande i bästa nya vågenanda! Med fint använd musik och lågmäld humor blir detta en poetisk liten pärla. Klart bäst hittills under festivalen och jag väntar redan på Arvin Chens nästa film.

Bild ovan från utfrågningen efter filmen.

Lustiga Typer

12 februari, 2010

Min första film på Berlinalen blev ryska Veselchaki (ungefär Lustiga typer), som också var öppningsfilm i sektionen Panorama. Här handlar det om en kabaré i Moskva för transvestiter. En och halvtimme dans, fjädrar, paljetter och intriger på kabaré i ett homofobt ryskt samhälle. Först känns nivån ganska låg, nästan amatörmässigt, med ett gäng överdrivet stereotypa karaktärer och en del billiga skämt. Men vartefter jag vänjer mig vid ryskan, känns både filmen och karaktärerna ganska roliga. Vi rör oss bakåt till Sovjettiden och från Moskva ut på den ryska landsbygden. Visst hinns det med att dricka en hel del vodka, men ju längre filmen lider verkar regissören blir varmare i kläderna och vågar ta ut de formmässiga svängarna lite och det våldsamma  slutet är snyggt upplagt.

Idag har jag hunnit med pressvisningen av Polanskis The Ghostwriter (mer om det senare) där jag i väntan på filmen pratade svensk stumfilm med en amerikansk journalist. Nu dags för åtminstone två filmer från Panorama-sektionen, brittiskt och italienskt denna gång.

Bättre i Berlin!

12 februari, 2010

På plats i ett snötäckt Berlin och presskortet precis upphämtat. Nu gäller det bara att försöka pussla ihop sitt schema på ett någorlunda tillfredsställande vis. På söndag krockar till exempel större delen av festivalens Keynot där biografens framtid och plats i det urbana rummet skall diskuteras, med pressvisningen av Banksy Exit Through the gift shop, båda saker som jag speciellt hade tänkt skriva om. Nåja. Till skillnad från när Göteborg Film Festival intog några av Bergakungens salonger nyligen, verkar Berlins filmfestival i alla fall förstå vissa krav som filmentusiasterna har på sina biobesök. Många minns säkert dokumentären Cinemaniacs om ett gäng filmnördar i New York som varje dag året runt försökte gå på allt som stadens Kulturinstitutioner och arthousebiografer visade. En av dessa entusiaster agiterade upprört för att det värsta en seriös biograf kan göra mot sin filmälskande publik är att sälja popcorn! Läs förresten gärna min artikel inför festivalen.