Långdistanslöparens ensamhet

28 juli, 2010

I början på september är det tänkt att jag ska springa Stockholm halvmaraton och vad passar då bättre än att läsa Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som i början på sommaren kom i svensk översättning och som jag recenserade i Fria Tidningen för några veckor sedan. Visst är läsningen intressant och visst blir man sugen på att snöra på sig skorna och ge sig ut och löpa, men ibland blir lite väl banalt när Murakami ska framhålla sina enkla vanor. Samtidigt håller jag med Gabriella Håkansson i DN. om att det finns något befriande i hur Murakami lyfter fram det idoga och hårda arbetet, vare sig det gäller löpning eller skrivande, som en slags motsats till vår tids ständiga jakt på ögonblicklig lycka och njutning.

Eftersom min recension inte verkar finnas på nätet kommer den här i något oredigerad version:

”Även om litteraturvärlden knappast verkade sörja allt för mycket när den brittiske författaren Alan Sillitoe gick bort i våras, så är han, som Björn Wiman påpekade i en notis i DN, upphovsmannen till en av de mer poetisk fina novelltitlarna i litteraturhistorien: The Loneliness of the Long Distance Runner. Titeln dyker upp i huvudet när jag börjar läsa den japanske författaren Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som nyligen kom i svensk översättning. Murakami är alltså inte bara världsberömd författare, som allt som oftast lyckas få både bra kritik och höga försäljningssiffror, utan även sedan mer än 25 år idog maratonlöpare. Under senare år har hans främsta verk även börjat översattas till svenska, som till exempel Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, och den nyöversatta boken kan ses som en slags memoarbok över Murakamis liv som författare och långdistanslöpare. Boken tar avstamp i Murakamis förberedelser inför New York City Marathon i november 2005. Detta blandas med avsnitt där Murakami återvänder till tidigare lopp. Som när han ensam sprang den klassiska sträckan mellan Aten och Marathon. Eller som när han för första och sista gången sprang ett ultramaratonlopp. Ett ultramaraton består för den oinvigde av två maratonlopp efter varandra. Att efter halva loppet passera skylten som informerar löparen om att han eller hon nu sprungit ett normallångt maraton riskerar att knäcka även den mest luttrade.

Nu ska Vad jag pratar om när jag pratar om löpning knappast ses som någon självhjälpsbok, där läsaren skall omvändas till löpare. Det är snarare ett slags stilla filosoferande över löpningen, skrivandet och åldrandet, även om det blir lite väl snusförnuftigt och banalt ibland. Dessutom lyser Murakamis annars lågmälda humor med sin frånvaro. Mest intressant är när Murakami kopplar ihop löpandet och skrivandet. Visst ser Murakami likheter mellan sina båda sysselsättningar. Att sätta ingång ett långt tidsödande projekt, vare sig det handlar om att påbörja en ny roman eller förbereda sig för ett maratonlopp, kräver enligt Murakami att du får in rytmen, att löpningen eller skrivandet blir en del av den dagliga rutinen, inte något som görs när andra prioritet är avklarade. Och fasta rutiner verkar vara just det Murakami inrättat sitt liv efter. I säng tidigt och upp i ottan, helst innan klockan 5, för att skriva. Sedan allt som oftast löpning på eftermiddagen. En livsstil som inte ger utrymme för mycket utsvävande nattliv eller sociala aktiviteter. De båda just som ensamhetens och tålmodighetens värv, att varje dag, även om det tar emot sätta sig vid datorn eller snöra på sig skorna. Även om båda sysselsättningarna självklart också handlar om talang, så krävs det enligt Murakami framför allt arbete. Hårt arbete. Han minns hur en tidning för något år sedan frågade ett antal maratonlöpare vad de tänker på när de springer. En av löparna svarade att när han har det som tuffast brukade han inom sig upprepa, som ett mantra: Pain is inevitable. Suffering is optional. Ungefär, Smärtan är oundviklig, men lidandet är valfritt. Ja, visst är det så: ingen tvingar dig att ge dig ut att springa mil efter mil – eller att skriva några tegelstenstjocka romaner.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: