Slakthuset och skyskrapan (Bokmässeinköp I)

Bokmässan är till ända och förutom en del häng i Ord&bilds monter, en hel del fester och minglande och några seminarier, ett antal bokinköp. I Arkivs monter köpte jag ett exemplar av Marco D’Eramos Chicago-studie Slakthuset och skyskrapan, där han som en sentida Walter Benjamin spårar stadens tecken och det ekonomiska system dess utveckling är intimt förknippad med. Naturligtvis skulle jag vilja kombinera med en fördjupning i Chicago-skolans stadsteorier som växte fram på 1920-talet. Så till exempel i svenskättade Nels Anderssons Hobon: en sociologisk studie av den hemlöse mannen som kom i svensk översättning (nyutgåva?) för något år sedan. Men just nu blir det istället en parallelläsning med Bobo Karlssons nyutkomna Urban Safari, som efter några lästa kapitel å ena sidan gör att jag vill hoppa på första bästa flyg till tunnelbanor, avgaser och en stad som aldrig sover: jag vill bli knockad av staden! Men samtidigt som boken är välskriven och Karlsson är påläst hakar jag upp mig på passager som den där prostituerade i Bangkok liknas vid kackerlackor och på stilen och de producerade åsikterna som, i släktskap med Per Hagman, mest blir en skildring av den privilegierade mannens rörelse mellan storstädernas nätter och barliv.     

 

Foto: Undertecknad (Dubai, januari 2008)

Hälsningar från skogen

                                              Utifrån titeln till detta inlägg skulle man naturligtvis kunna tro att den svenska dokumentären med samma namn här kommer att avhandlas. Tyvärr har jag ännu inte hunnit med att se den, utan tänkte istället skriva om Man tänker sitt, som också tar avstamp i halländska villaområden och sedan rör sig in i den mörka svenska skogen. Min kompis Heidi som sprang runt med pressackreditering på årets filmfestival i Berlin utsåg Man tänker sitt till höjdpunkten av de trots allt rätt många filmer hon såg på Berlinalen. Jag missade filmen då, men den uppmärksamhet som filmen fick skapade naturligtvis vissa förväntningar. Tyvärr måste jag hålla med Gunnar Bolin på Kulturnytt – det krävs sin Tarkovskij för att göra filmpoesi, där man nästan bara låter filmens bilder tala. Visst finns det några guldkorn i filmen och ambitionen borde vara hedransvärd. Men överlag känns Man tänker sitt som en väldigt ytlig – eller för att återvända till Bolin – grumlig civilisationskritik. 

Skogen utgör en viktig del av Man tänker sitt, inte minst genom användandet av citat från Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. För ett antal år sedan hittade jag den i mina föräldrars bokhylla och läste, om en sporadiskt – speciellt eftersom jag vid denna tidpunkt plöjde Paul Auster, som ofta återkommer till Thoreau. Eftersom jag för tillfället är hemma just hos mina föräldrar letar jag fram den igen. När jag finner den upptäcker jag att den verkar ha fått tillbringa några år i en banankartong i en källare eller i något annat fuktigt utrymme. Alldeles uppsvullen är den. Stackars Walden.

I en av kartongerna hittar jag även Kerstin Ekmans några år gamla Herrarna i skogen och börjar läsa i dess inledning:

 ”Jag har strövat i Litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste. Och inte bara fälthandböcker i botanik. Jag har i ena änden av en skogstjärn i Jämtland legat i stark nordlig blåst som tog bort både mygg, svidare och knott och läst mig rusig av Nietzsches Så talade Zarathustra. Hur Tokig får man bli?”

Ikväll står det svampplockning på schemat här utanför Örebro och jag ska dessutom försöka hinna med ett besök i mina föräldrars lilla stuga i Kilsbergen. Undrar om vi möter någon i skogen? Tveksamt om vi frågar Ekman:

”Möten i dessa skogar var sällsynta. Från mitten av 1970-talet började jag hålla reda på dem. På trettio har jag sex gånger mött folk i skogen. Sverige består till stor del av skog. Kanske kan det förklara mötenas sällsynthet. Det sägs ju att vi svenskar har ett särskilt förhållande till skogen. Gömmer vi oss i den? Eller är det inte alls sant att vi skulle ha den så nära hjärtat?”

Illustration: Maja Loiske

Hårdkokta serier

 

Vid mitt besök i Köpenhamn prickade vi in de sista dagarna av utförsäljningen på ett antikvariat nära Rådhusplatsen. Alla böcker kostade 5:- kronor styck eller 50 böcker för 100:-.  50 böcker blev det till slut för mig och min danska bekanta, en tung, full låda att släpa hem på som vanligt överfulla buss 5A mot Nørrebro. Fanns faktiskt väldigt mycket att leta sig fram till. Köpte bland annat Goethe och Anna Seghers på tyska och Stig Dagerman och Eyvind Jonsson på svenska. Samt en hel bunt med hårdkokta serier. Översatta till danska.     

Mina drömmars Café (Kaffet är Serverat)

Foto: Eva-Lotta Skarpsvärd

Snart i en stad nära dig

                                                                             Nyligen besökte jag Köpenhamn för att bland annat hämta min cykel som än så länge bara hade tagit sig halva sträckan mellan Berlin och Göteborg. Kunde inte låta bli att ta ett kort på pariserhjulet i ”Wounderful Copenhagen”, en typ av pariserhjul som snart även lär återfinnas i Göteborg. (Tack för övrigt till Gullivers Reisen och Öresundståg som låter mig ta med cykel på bussen mellan Berlin och Köpenhamn respektive tåget från Köpenhamn till Göteborg. Underbetyg till SJ och Swebus.)

Gammalt inlägg II: Jörn Donner på Humboldt

Jag älskar denna storstadens ensamhet, när den höljs i värme som Rom, i minnet av frihet som Paris. Men allra mest älskar jag den hotfulla, manande ensamhet som är Berlin. Så inleder Jörn Donner sin Rapport från Berlin som första gången kom ut 1958 och sedan dess i flera nyutgåvor, senast 2008. Finlandsvenske Donner är i Sverige kanske mest känd för att ha varit chef för Svenska Filminstitutet och producerat Fanny & Alexander, men har även har varit finsk riskdagledamot, EU-parlamentariker, regisserat egna filmer och skrivit en lång rad böcker. I början av veckan höll han tillsammans med den finlandsvenske idéhistorikern Nils-Erik Forsgård ett samtal på Humboldt Universitet under titeln ”20 Jahre Mauerfall – Berlin gestern und heute”.  Även Forsgård, som tidigare hade den gästprofessur vid Humboldts Nordeuropa institut som numera innehas av Ebba Witt-Brattström, har skrivit en bok om Berlin, den 2005 utkomna 10115 Berlin, benämnd efter hans postnummer i Berlin. Donner lär ha kommit till Berlin första gången som 19-åring med ett introduktionsbrev till Brecht i fickan och skrev alltså redan 1958 sin rapport från Berlin. Under detta samtal blir det främst en frågestund där Forsgård ställer frågor och 75-årige Donner svarar på Finlandsvensk-bruten tyska. En hel del intressant sägs, samtidigt som Donner upprepar mycket som vi redan vet om Berlin. Även om Donner uppskattar att det finns en annan radikalitet i Berlin än i andra städer, så ser han ett problem i att Berlin framför allt är ett världscentrum för konst och kultur, men knappast för de stora företagen och koncernerna. Visst har jag tidigare läst och bläddrat i både Donners och Forsgårds böcker, på bibliotek någonstans, men får nu inspiration att göra en riktig läsning av de båda. Särskilt eftersom jag lyckas få med mig ett signerat ex av Donners bok med mig hem.

 

Senare samma kväl, bio på Arsenal igen. Berlin Ecke Schönhauser, från 1957 inleds med en 360-graders panorama över den trefalldiga korsningen vid Eberswalder Straßes U-bahnhållplats, där tunnelbanan precis letat sig upp ur underjorden och börjar sin färd ovan och längs med andra halvan av Schönhausser alle. Runt denna även idag livliga trafikkorsning, där ett även ett flertal spårvagnslinjer korsas, bor och hänger filmens östberlinska ungdomar. De går lokal, är ute och dansar och säljer stulna identitetshandlingar i stadens västra del. De är unga och berlinlägenheterna som de delar med sina föräldrar är alldeles för trånga.

[Ursprungligen skrivet i  maj 2009]

Gammalt inlägg I: Apichatpong Weerasethakul

I Sverige har det, förutom några få visningar på festivaler och Cinemateket och en artikel i tidskriften FLM i höstas, varit ganska tyst om den på de stora filmfestivalerna uppmärksammade regissören Apichatpong Weerasethakul. I Berlin däremot ägnar utmärkta Kino Arsenal vid Potsdamer Platz april månad åt en i Europa första heltäckande retrospektiv av denne thailändske regissörs filmer, som i programhäftet kallas ”en av de egensinnigaste och mest framträdande representanterna för den samtida auteurfilm”. Vid de första visningarna är också Apichatpong Weerasethakul själv med och pratar i anslutning till filmerna. Så till exempel efter Syndromes and a Century, som visades vid Göteborg Filmfestival för något år sedan. Han berättar att filmen ännu inte fått någon riktig distribution i Thailand eftersom den thailändska censuren velat göra så många klipp i den och efter att offentligt debatterat censuren i Thailand straffades han genom att myndigheterna ville göra än fler ingrepp i den. Filmen har i Thailand istället spridits som piratkopia, vilket Apichatpong Weerasethakul berättar att han först upprördes över för att sedan inse att det ändå var ett sätt som filmen kunde få en publik på. Den har även under en kortare period visats på en biograf i Bangkok där regissören lät de censurerade avsnitten i sin fulla längd ersättas av svarta filmsnuttar. Det handlar till exempel om en man och en kvinna som lätt kysser varandra var på de både ler åt erektionen i mannens byxor och om några filmsekvenser på statyer av den thailändske kungen. Även utländska regissörer som vill filma i Thailand drabbas enligt Apichatpong Weerasethakul av myndigheternas iver att visa upp rätt bild av landet. De tvingas visa upp manus innan inspelning och strikt hålla sig till detta. Här skall inga känsliga baksidor till paradisets stränder få visas upp, någon prostitution eller brutal polismakt skall det inte berättas om!

 

Huvudverk i Apichatpong Weerasethakuls produktion utgörs av en löst sammansatt trilogi, som bildas av tidigare nämnda Syndromes and a century och Tropical Malady samt Blissfully yours. Även i två senare återkommer teman som kanske är känsliga för de Thailändska myndigheterna: i Tropical Malady en kärlekshistoria mellan två unga thailändare, i Blissfully yours explicita sexscener och frågan om illegala burmesiska gästarbetare i Thailnad. Alla tre filmerna har en tvådelad struktur där vi efter halva filmen byter miljö, får en slags ny version av eller en lång kommentar till händelserna i den första delen. Stilen är dokumentär och tillbakahållen, men innehåller på samma gång en drömsk, närmast överrealistisk stämning och en lågmäld humor. Här blandas populärkultur, karaoke och Aerobicspass med traditionella thailändska myter, där metropolen och landsbygden sakta glider in i varandra och det går att skönja en utvecklad medvetenhet kring filmmediets möjligheter och tekniker. Apichatpong Weerasethakul är från början utbildad arkitekt och i till exempel Syndromes and a century märks en sensibilitet för rymden i de byggnader och fysiska utrymmen som filmer rör sig i.  

 

Utöver samtliga av Apichatpong Weerasethakul egna och samregisserade långfilmer visas också flera kort- och konstfilmspaket. En hel del experiment och allt är knappast jätteintressant, men stundtals glimrar det till. I den ganska långa kortfilmen Haunted Houses tas kärleksförklaringar från manuset till en thailändsk tv-såpa ur sin urbana kontext och placeras i händerna på amatörer i den fattiga thailändska provinsen och en främmande och dissonant känsla skapas. Som en sketchartad tecknad film blir det i kortfilmen Ghost of Asia, när en barnröst till billig tv-spelsmusik ger olika uppmaningar till en thailändsk yngling: ”Gå och duscha”, ”skura badrumsgolvet”, ”plocka upp skräp på stranden”, ”klättra upp i ett träd”.  Spänningen mellan det moderna och urbana Thailand och livet på landsbygden i den thailändska provinsen som är ett framträdande tema i Apichatpong Weerasethakuls filmer utgör i viss mån en resonansbotten för att förstå utvecklingen i Thailand. Och nog känns hans filmer egensinniga och uppfriskande – inte minst för att få andra bilder från Thailand, bortom resemagasinens evigt glättiga reportage.

Likt fågeln Fenix…

…uppstår den kortlivade och insomnade bloggen Berliner Bricolage, som jag tänkte skriva på medan jag fortfarande bodde i Berlin, här i ny skepnad. Av olika anledningar blev det inte mer än ett fåtal inlägg på Berliner Bricolage, men som inledning till detta nya projekt publicerar jag två texter från den gamla bloggen – och från min tid i Berlin.