Studio 1 besöker Kreuzberg

För någon månad sedan skrev jag om den allt längre gångna gentrfieringen av Berlin, framför allt i stadsdelen Prenzlauer Berg. Jag passar därför på att tipsa om Gunnar Bolins inslag i P1:s Studio 1 på samma tema, där han bland annat besöker Kreuzberg och Prenzlauer Berg och intervjuar urbansociologen Andrej Holm.

Ond tro & Puss

I stadens stora park pågår det visst en Rockfestival. Jag passar på att istället gå på lite gratis förhandsvisningar på paradgatans enda kvarvarande biograf. Det är alltså Göteborg Film Festival som under Kulturkalaset, som pågår samtidigt som Rockfestivalen, bjuder på ett antal förhandsvisningar och annat smått och gott på Bio Roy och på Kronhusgården. Först ut var förhandsvisningen av Kristian Petris nya film Ond Tro i tisdags.  Petri var själv i salongen och berättade att filmen precis blivit uttagen till att visas på Torontos filmfestival om några veckor, där den kommer få sin egentliga världspremiär. Jag hade viss förhoppning på filmen eftersom jag gillade Petris förra långfilm Detaljer och till och med såg den två gånger på Bio Roxy i Örebro 2003. Tyvärr infriades inte dessa förväntningar, men filmen gav i alla fall upphov till mycket diskussion efteråt även om mitt sällskap var ganska enigt om att filmen inte riktigt lyckades leva upp till sina högt ställda ambitioner. Det började lovande och filmen bjöd på snyggt foto och kameraarbete. Men tyvärr kunde inte manuset bära upp den utstuderade stilen och det blev inte heller riktig någon konsekvens i stilen och i de noggrant utvalda miljöerna. Visst blev det lite obehagligt och spännande någon gång, men som helhet blev det ganska platt trots lovvärda ambitioner. Imorgon gäller förhandsvisning av Johan Klings Puss, vilket ska bli spännande, inte bara för att den bland annat är inspelad på mitt favoritfik i Stockholm. Senare på kvällen bjuds det även på visning av Stefan Jarls och Lukas Moodyssons Terrorsister, om det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna.

Dagens Berlinläsning II

I Berlins Zoo intill en bassäng med en levande sjöelefant, står ett märkligt vitrinskåp. I det ligger alla föremål som hittades i magen på sjöelefanten Roger som dog den 21 augusti 1961, närmare bestämt:

en rosa cigarettändare, fyra glasspinnar (av trä), en pudelformad metallbrosch, en ölöppnare, ett armband (förmodligen i silver), ett hårspänne, en blyertspenna, en vattenpistol av plast, en platskniv, ett par solglasögon, ett halsband, en metallfjäder (liten), en gummiring, en fallskärm (leksaks-), en metallkedja (ca 40 cm), fyra spikar (långa), en grön plastbil, en metallkam, ett rockmärke av plast, en liten docka, en ölburk (pilsner, 33 cl) en tändsticksask, en barnsandal, en kompass, en bilnyckel, fyra mynt, en kniv med träskaft, en napp, en nyckelknippa (5 nycklar), ett hänglås, ett syetui av plast.

Okej, nu handlar Dubravka Ugrešićs bok Den ovillkorliga kapitulationens museum kanske inte framför allt om Berlin även om flera kapitel utgår därifrån och exilen i Berlin är en av de punkter som boken kretsar kring. Det var dessutom i ett kylslaget Berlin i vintras som Meira tipsade mig om boken. Hon berättade att hon besökt Berlin Zoo för första gången efter att ha läst inledningen till Ugrešićs bok ovan och visst blir jag också sugen på att besöka stadens Zoo för att bevittna denna samling aparta och av slumpen sammanförda föremål. Ugrešićs rör sig i boken fram och tillbaka i tiden, mellan Berlin och sin gamla hemstad Zagreb, mellan moderns födelseort Varna i Bulgarien, och andra städer i Europa och USA. Det handlar om minnesskapandets bräcklighet och godtycklighet och om skapandet av den egna biografin, via barndomsminnen, bleknande fotografier och fotoalbum som ständigt sorteras och kategoriseras om. Trots att kriget i Jugoslavien inte beskrivs explicit särskilt ofta ligger det, med sina nya geografiska och mänskliga gränsdragningar och människor tvingade på flykt, hela tiden där i bakgrunden. Så snarare än att bara vara en läsning om Berlin, rör sig Den ovillkorliga kapitulationens museum fram och tillbaka i Europa och den europeiska historien och jag blir sugen på att läsa något annat av Ugrešić, som numera är bosatt i Amsterdam där också hennes Smärtans ministerium utspelar sig.

Långdistanslöparens ensamhet

I början på september är det tänkt att jag ska springa Stockholm halvmaraton och vad passar då bättre än att läsa Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som i början på sommaren kom i svensk översättning och som jag recenserade i Fria Tidningen för några veckor sedan. Visst är läsningen intressant och visst blir man sugen på att snöra på sig skorna och ge sig ut och löpa, men ibland blir lite väl banalt när Murakami ska framhålla sina enkla vanor. Samtidigt håller jag med Gabriella Håkansson i DN. om att det finns något befriande i hur Murakami lyfter fram det idoga och hårda arbetet, vare sig det gäller löpning eller skrivande, som en slags motsats till vår tids ständiga jakt på ögonblicklig lycka och njutning.

Eftersom min recension inte verkar finnas på nätet kommer den här i något oredigerad version:

”Även om litteraturvärlden knappast verkade sörja allt för mycket när den brittiske författaren Alan Sillitoe gick bort i våras, så är han, som Björn Wiman påpekade i en notis i DN, upphovsmannen till en av de mer poetisk fina novelltitlarna i litteraturhistorien: The Loneliness of the Long Distance Runner. Titeln dyker upp i huvudet när jag börjar läsa den japanske författaren Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som nyligen kom i svensk översättning. Murakami är alltså inte bara världsberömd författare, som allt som oftast lyckas få både bra kritik och höga försäljningssiffror, utan även sedan mer än 25 år idog maratonlöpare. Under senare år har hans främsta verk även börjat översattas till svenska, som till exempel Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, och den nyöversatta boken kan ses som en slags memoarbok över Murakamis liv som författare och långdistanslöpare. Boken tar avstamp i Murakamis förberedelser inför New York City Marathon i november 2005. Detta blandas med avsnitt där Murakami återvänder till tidigare lopp. Som när han ensam sprang den klassiska sträckan mellan Aten och Marathon. Eller som när han för första och sista gången sprang ett ultramaratonlopp. Ett ultramaraton består för den oinvigde av två maratonlopp efter varandra. Att efter halva loppet passera skylten som informerar löparen om att han eller hon nu sprungit ett normallångt maraton riskerar att knäcka även den mest luttrade.

Nu ska Vad jag pratar om när jag pratar om löpning knappast ses som någon självhjälpsbok, där läsaren skall omvändas till löpare. Det är snarare ett slags stilla filosoferande över löpningen, skrivandet och åldrandet, även om det blir lite väl snusförnuftigt och banalt ibland. Dessutom lyser Murakamis annars lågmälda humor med sin frånvaro. Mest intressant är när Murakami kopplar ihop löpandet och skrivandet. Visst ser Murakami likheter mellan sina båda sysselsättningar. Att sätta ingång ett långt tidsödande projekt, vare sig det handlar om att påbörja en ny roman eller förbereda sig för ett maratonlopp, kräver enligt Murakami att du får in rytmen, att löpningen eller skrivandet blir en del av den dagliga rutinen, inte något som görs när andra prioritet är avklarade. Och fasta rutiner verkar vara just det Murakami inrättat sitt liv efter. I säng tidigt och upp i ottan, helst innan klockan 5, för att skriva. Sedan allt som oftast löpning på eftermiddagen. En livsstil som inte ger utrymme för mycket utsvävande nattliv eller sociala aktiviteter. De båda just som ensamhetens och tålmodighetens värv, att varje dag, även om det tar emot sätta sig vid datorn eller snöra på sig skorna. Även om båda sysselsättningarna självklart också handlar om talang, så krävs det enligt Murakami framför allt arbete. Hårt arbete. Han minns hur en tidning för något år sedan frågade ett antal maratonlöpare vad de tänker på när de springer. En av löparna svarade att när han har det som tuffast brukade han inom sig upprepa, som ett mantra: Pain is inevitable. Suffering is optional. Ungefär, Smärtan är oundviklig, men lidandet är valfritt. Ja, visst är det så: ingen tvingar dig att ge dig ut att springa mil efter mil – eller att skriva några tegelstenstjocka romaner.”

En stad av Celluloid

För några år sedan läste jag en notis om att flera arrondissement i Paris var på väg att införa lagar om hur många dagar om året det skulle vara tillåtet att spela in film i stadsdelen. Staden höll på att förvandlas till en enda lång filminspelning.  Ja, att besöka en stad som Paris eller New York är kanske framför allt att besöka filmernas, tv-seriernas, böckernas och fotografiernas Paris eller New York. Och kanske är det där caféet från Seinfeld numera New Yorks mest fotade turistattraktion? (Tack till Pontus för lånet av semesterbild!). Efter att Paris stått i fokus i kortfilmsprojektet Paris Je t’aime som kom för några år sedan är det nu Det stora äpplets tur i bioaktuella New York, I love you. Denna gång är dock antalet regissörer och kortfilmer nedbantat från tjugo till elva.  Kommande städer som det skall göras film om i serien inkluderar Jerusalem, Rio De Janeiro och Shanghai. För städer runt om i världen som trånar efter 15 minutes of fame i det globala mediebruset finns det förstås inget bättre än den gratisreklam som bara en Hollywood-film kan ge.

Så vad blir det då av en samling kortfilmer om en stad som New York, där varje gathörn och möjlig relationsproblematik  redan skildrats i tiotusen filmer och tv-serier?   Efter att ha sett New York, I Love you undrar jag om detta verkligen är de intressantaste berättelserna som finns att berätta från staden. Visst puttrar filmen på lite småbehagligt och är rätt snyggt impressionistiskt fotad och klippt.  Men efteråt är det inte många av episoderna som hänger kvar, det blir helt enkelt alltför slätstruket och konventionellt. Alltför heterosexuellt och lite för många klyschiga konstnärstyper, en antiintellektuell Orlando Bloom sovandes på golvet här, en ung tjej med videokamera som fångar stadens själ där. Naturligtvis blir det nästan per automatik stor skillnad i kvalitet på filmerna i ett sånt här projekt. Flera recensenter har lyft fram den sista filmen, om ett gnabbande äldre par som skall fira bröllopsdag ute vid nöjesparken på Long Island, som visst är ganska fin, men ändå vinner poäng med lite för enkla och beprövad medel. Det blir också tröttsamt när det skall komma en tvist i slutet av nästan varje episod. Någon gång funkar det, men många gånger blir det redan från början allt för uppenbart. Vi färdas upprepade gånger med tåget på stadens broar och högbanor över till Manhattan, men stannar sedan med något enstaka undantag på ön. Och förutom Brooklyn Bridge finns förstås alla de andra klassiska New York-symbolerna där: Empire State och Chrysler Building, slumpartade möten i gula taxibila, samt – naturligtvis – ekorrarna i Central Park.

Färder i filmens värld

På ett café i stadens centrum läser jag ut J.M.G. Le Clézios Färder i filmens värld. I denna nätta, 150 sidor långa, samling essäer om filmmediet och filmkonsten framstår Le Clézio som en biten cineast, vilket kanske inte kommer som en överraskning för den som har läst någon av hans böcker. De första filmerna såg den unge Le Clézio hemma i Nice-våningen med hjälp av en enkel handvevad projektor och ett uppspänt lakan. Filmsnuttarna kom från en av mormoderns väninnor, Gaby, som hela sitt liv hade jobbat som filmklippare och kolorist hos Pathé. Här erbjöds det mesta: ”trettio år gamla journalfilmer, vyer från Paris och från Ermenonville, okända vackra kvinnor med åtsittande liv och blommiga hattar – mormors eller Gabys väninnor, eller kanske bitar från provspelningar i Paris tionde arrondissement – dokumentärfilmer om Algeriet eller Nordeuropa, biltävlingar med mera.”

När han sedan i sexton-sjuttonårsåldern på allvar började springa på bio fanns det i Nice ett femtiotal biografer att botanisera bland och filmerna, biograferna, caféerna verkar ha varit en del av och en flykt från den brutala urbana extas, som Le Clézio skildrat i till exempel Rapport om Adam och Allt är vind. I ett kapitel om den italienska neorealismen skriver Le Clézio att han i dessa filmer såg samma värld av social konflikt och moralisk villrådighet som var hans egen. I Nice fanns samma aggressiva uppväxtmiljö, med av kriget ödelagda stadslandskap, som i Rom och andra städer runt om i Europa, där nya krig och konflikter, inte minst Frankrikes krig Algeriet, var ständigt närvarande hot.

Som Jonas Holmberg påpekat i Expressen så blir det i Färder i filmens värld ibland väl mycket redogörelse för några av filmhistoriens mest analyserade klassiker, som Bergmans Sommaren med Monika, Antonionis Äventyret och Jean Vigos L’Atalante, där Le Clezio egentligen inte säger så mycket som inte redan sagts förut. Utflykter görs också till Iran och senare Sydkorea, där Le Clézio bland annat pratar med Park Chan-Wook, känd även i Sverige för sin hämndtrilogi. Men intressantast blir det när han filosoferar i mer allmänna och personliga ordalag om filmmediet, dess egenskaper och minnesbärande funktioner och vår tids ständiga bildflöde:

”På mindre än hundra år har den samlat ett kolossalt kapital av uppfinningar, förbättringar och experiment. Bördan kunde vara förödande tung. Realism, symbolism, expressionism, fantasy, erotik, knark, naket, skräckfilmer, cinéma-verité och dokusåpa, filmer med sketcher och skämt, engagerade filmer, teve-serier, såpoperor, reklamfilmer, propagandafilmer, videoklipp, musikaler, roadmovies, psykodramer, kollektiva, anonyma, pornografiska filmer, allt har gjorts, allt har sagts, det bästa och det värsta, konst och skräp.”

Foto: Eva-Lotta Skarpsvärd

Pingis, caféer, biografer, tåg etc.

Helgen spenderades i Stockholm. Tyvärr hade Mina drömmars Café semesterstängt, men helgen bjöd ändå på både caféhäng och sommar-Stockholms bästa: bad vid Långholmen, pingis (och finalvinst!) på Trädgårn, fina frukostar och fotbollstittande. Tyvärr planerade jag hemfärden en smula dumt och hade bara en halvtimme mellan ordinarie ankomsttid till Göteborg och avsparken i VM-finalen. Och det är med SJ:s pålitlighet naturligtvis alldeles för lite, speciellt när vi var försenade redan vid avfärd Stockholm. Men vad är väl en VM-final utan Tyskland?

Eftersom jag för första gång på länge spenderar större delen av juli i Göteborg tänkte jag passa på att ta del av Hagabions årliga Filmfrossa, som brukar bjuda på ett antal äldre och halvnya godbitar till det facila priset av 40 kronor. Tyvärr hittar jag inte alltför mycket spännande i årets program. Paketet med klassiska kortfilmer, av vilka jag förvisso sett flera, tänker jag försöka se, samt kanske även Shortbus, rumänska Så firade vi jordens undergång och Woody Allens Cassandras Dream, alla tre filmer som jag tidigare missat. Det förstås inte helt omöjligt att det blir en svalkande öl på Bar Kino efter filmerna.

Inga kompromisser i den urbana byn

Som bekant är Prenzlauer Berg en av de stadsdelar i Berlin som förmodligen förändrats mest efter murens fall. Den berlinbaserade urbansociologen Andrej Holm skriver på sin blogg att Prenzlauer Berg numera är den stadsdel i staden som har de allra snabbast stigande hyrorna på nybyggda lägenheter. Har  gentrifieringen i denna gamla arbetarstadsdel i Östberlin, som redan före murens fall var ett centrum för konstnärer och oppositionella, tidigare drivits på av en kulturell medelklass och mer eller mindre medvetna berlinturister så är processen nu inne i en fas med ett antal planerade lyxprojekt för en kosmopolitisk global överklass, som vill ha det bästa av två världar: både den yppersta  lyxens standard på sitt boende, den lilla byns liv mitt i metropolen, och den kreativa staden på allas läppar (som just nu råkar va Berlin) precis utanför dörren. Det värsta exemplet är kanske projektet Marthas Hof på Schwedter Straße där det skall byggas 500 lyxlägenheter, ”Without Compromises” som det heter i projektets marknadsföring. Efter att jag tagit ovanstående bilder läser jag om projektet i den lokala stadsdelstidningen för Prenzlauer Berg. Här omnämns projektet som en ”Alptraum” och en aktivist och motståndare till projektet menar att det knappast längre går att tala om gentrifiering, utan snarare om en Tsunami. 500 lägenheter byggda för ett lyxkonsumerande klientel kommer i snabb takt att förändra områdets utbud av butiker och restauranger och hela dess sociala sammansättning. En bit längre ner mot Mitte på Kastanienalle passerar jag ett annat liknande projekt (bilden nedan), som av företagets hemsida att döma verkar ha flera projekt på gång i Berlin som alla erbjuder ungefär samma koncept som Marthas Hof. Vid vårt besök nyligen märkte vi ett av tecknen på att stadsdelen håller på att förändras vad gäller sitt klientel och att den är på väg in i en ny fas av gentrfiering, då den gamla indieklubben Magnet på Greifwalder Straße har flyttat till Kreuzberg. Även Knaack-Club på samma gata måste snart flytta efter att de boende i ett nybyggt bostadskomplex i närheten framfört klagomål på oväsen och busliv, vilket Berliner Zeitung skriver om under rubriken „Immer mehr Clubs flüchten aus dem früheren Szenebezirk“.  Även Andrej Holm skriver om detta på sin blogg, vilken rekomenderas att hålla ögonen på för den som läser tyska. Rekommenderas görs även Catharina Thörns artikel om Andrej Holm och Prenzlauer Berg i Ord&Bilds temanummer om Haverier (nr. 1-2 2010) där hon också berättar om hur Andrej Holm sommaren 2007 arresterades på yttersta vaga grunder misstänkt för terrorism, då det bland annat pekades på att en extrem vänstergrupp hänvisat till honom i någon publikation och att han hade använt ordet ”gentrifiering” i sin forskning.

Dagens Berlinläsning

Tillbaka i Göteborg efter tågresa med byte i Hamburg och en natts stopp  Köpenhamn. På sista sträckan varvade jag radiolyssning från upplösningen i Tysklands grupp i Fotbolls-VM med fortsatt läsning av Carl-Johan Vallgrens Berlin – På åtta kapitel (Tack till A. för lånet!) som jag påbörjade någon dag tidigare i Berlin. Trots att Vallgren efter förra årets samtidsraljerande Kunzelmann & Kunzelmann knappast framstår som en favorit, läser jag boken med intresse. Å ena sidan blir det ibland lite väl mycket guidebok och väldigt grundläggande turisttips till Berlin, men många gånger framstår boken som en initierad, beläst och välskriven ingång till den omvälvande  tyska och berlinska litteratur- och kulturhistorien. I jämförelse med till exempel Hallberg, Forsgård och Donner som efter och i Donners fall före murens fall, flanerat Berlin och i staden försökt läsa motsättningen mellan Öst och Väst och de historiska spåren i det nya Europa, framstår dock Vallgrens bok just som en första guide, en introduktion.

Am Flohmark

Jag brukar påstå att helgmarknaden vid Rathaus Schönberg är Berlins roligaste, men vid helgens besök hittade jag bara en Maxi-singel med Pet shop Boys för 1 €. Visst fanns det en hel del böcker att köpa, men ännu har jag inte hunnit mig igenom ens en båkdel av de tyska böcker jag köpte här förra sommaren.